Balladen om åkaren Harry Lind

Jag fick en länk skickad till mig idag. Länken gick till en artikel i DN, skriven av Maciej Zaremba. Artikeln handlar om hur illa ställt det är med psykiatrin i Sverige. Det är en gripaden och högst läsvärd text. Jag vill nu dela med mig av denna artikel till er som ej ännu har funnit den.

För er som vill läsa artikeln på DN så kommer länken här.

Balladen om åkaren Harry Lind

Rättvisan och dårarna. Den som misslyckats med att ta livet av sig kan inte räkna med en säng hos psykiatrin. Men Harry Lind hittade en väg in. Varför är det politiker och inte läkare som avgör vem som är psykiskt sjuk? Varför håller riksdag och regering fast vid en lagstiftning som FN dömt ut? En utredning föreslog en restauration. Justitieminister Thomas Bodström stoppade reformen.

Det går inte att fastställa när Harry Lind bestämde sig för att sätta punkt. Det kan ha varit redan på tis­dagen, när han kastade mobiltelefonen. Alldeles säkert på fredagen, då han köpte tabletterna. “Sen inträdde ett väldigt lugn. Jag mådde bra.” Han gick mot Slussen, fick syn på en trailerdragare och bad chauffören rusa V8:an, så han fick höra turbon sjunga. “Jag mådde ännu bättre.” Gick sedan uppför trapporna till Mosebacke, hittade ett bra ställe. Skrämde i väg några ungdomar: “Ni skall få se på ett självmord.” Gör det inte, sade en av flickorna, tänk på mig. “Ja, det är kanske det jag gör, ni vill inte se ut som jag om tjugo år.”

Harry Lind är tidigare dömd för mord till rättspsykiatrisk vård (han angav sig själv), blev snabbt utskriven (psykiatrireformen), därefter kåkfarare, för tillfället på permission och bostadslös. När han vaknar nästa dag är han uppkopplad till slangar och kanyler. Det gör ont i bröstet, han tror han åkt på stryk, men det är sviterna av en hjärtmassage. Läkarna vill skriva ut honom med en gång. När man klipper bort plastbandet kring handleden ser han att där står “okänd man”. “Allting föreföll så overkligt& de tittade på mig bara som att ja& jaha, kommer du?”

Han väcker förvåning på härbärget. Mannen som sålde tabletterna säger: Du har försökt ta livet av dig, “låser de inte in såna?” Det har blivit söndag, Harry Lind har inga pengar, har inte ätit sedan torsdagen, och går till psykakuten på S:t Göran. Där är man beredd att skriva remisser. Men “det är inte aktuellt att ha dig över natten”. (Varför är inte avvisningen från S:t Göran, som inträffar ett dygn före dådet, noterad i tingsrättens dom?)

Nästa dag, som är måndagen den 2 februari, ringer han försäkringskassan (han väntar på sin pension). “Personen ni söker är inte anträffbar, vill ni bli kopplad till telefonist tryck nio. Jag tröck nio, telefonkortet tog slut.” Han ringer sin övervakare, inget svar. Han börjar tänka att ingen vill prata med honom eftersom han egentligen är död. Han ringer till en polis på Rikskriminalen: “Jag begär akut hjälp, behöver ha ett ansikte att prata med för nu håller det på att sno om mig.” “Ja ­tyvärr, jag har inte tid att träffa dig.”

Då slänger han sin klocka. Sedan försöker han köpa en kniv på härbärget. Ingen vill sälja till honom, eftersom han mumlat om ett mord. Han går ut, hittar en tung planka och börjar leta efter ett offer. Helst någon som liknar honom själv, som inte heller vill leva. Han överväger ett tag att fråga folk om deras livsvilja. Men bestämmer sig plötsligt när han får syn på en liten och något sliten man. Harry Lind ser till att råheten blir maximal, att angreppet framstår som oprovocerat så att det inte skulle finnas tvivel om att det var ett överlagt mord.

Men det finns tvivel. Han slutade slå, gick därifrån och ringde efter polisen. Varför slutade du slå? undrar inspektören. Då svarar Harry Lind att det blev liksom fel. Han har ju varit lastbilschaufför, ständigt rädd för att skada någon, “och så går man och ställer till en sån här grej”.

Då undrar polisen varför. Lind svarar att när varken döden eller vården ville ha honom, så ville han in på livstid. “Jag vill vara ensam. & Bara in med födan genom luckan, stängd dörr. Jag vill inte ut bland människor mer & Jag har inget mer att ge.”

Polisen frågar om advokaten har några frågor. “Nej tack.” Då frågar han Harry om han har något att tillägga.

“Nej, jag vet inte något speciellt. Vad tycker du? Nej.”

Harry Lind är mannen med spikplankan på Hornsgatan, en av dem som på 2000-talet stegrade vår skräck för det oprovocerade våldet, gav upphov till interpellationer och en hel “nationell psykiatrisamordning”. Hans offer överlevde, men inte mycket mer. Han sitter i en soffa, ler sorgset, har svårt att tänka och att gå, behöver tillsyn dygnet runt.

Chefen för rättspsykiatrin i Sala Carl-Göran Carlsson säger att 80 procent av hans patienter hade varit i kontakt med psykiatrin – ibland någon vecka – ibland bara timmarna före brottet. Hans kollega i Göteborg ­Peter Andiné har funnit att var tredje som psykundersöks efter dråp eller mord hade i akutfasen antingen själva sökt upp – eller nyss vandrat ut från någon vårdenhet. Somliga har närmast bönat om att bli omhändertagna, som Mijailo Mijailovic. Det som upprör Andiné mest är att flera av hans dråpare har i förstone burit hand på sig själva – men inte erbjudits hjälp. Om de inte, som Harry Lind, har blivit direkt avvisade. (Visst är det märkligt. Nidingarna har sjukdomsinsikt – och den är emellanåt större än vad vårdapparaten kan hantera.)

“Den enda vårdgaranti som fun­gerar för psykiskt sjuka går via ett brott”, sade professor Anders Forsman. Det tog mig månader av egna efterforskningar att inse att han faktiskt menade bokstavligt: Är det söndagsstängt på psykakuten eller sex månaders kö till mottagningen kan den psykotiske i alla fall lita på polisen. “Landstingsrelaterat mordförsök. Förövaren ville ha förtur till psykiatrin.” Vilken minister skall ha äran av att ha berikat kriminologin med detta nya brott?

Sedan 90-talet har Sverige skurit ned antalet psykiatriska vårdplatser med 65 procent, ett oslagbart rekord. Nu ökar de igen, men inom rättspsykiatrin, där alla patienter är dömda. FN:s rapportör Paul Hunt meddelar att svensk psykvård inte lever upp till internationell standard. Jag frågar tre av landets mest meriterade rättspsykiater (Sten Levander, Anders Forsman och Per Lindqvist) om det bara är en fråga om resurser. Nej, säger de, det är ett systemfel. Vill jag förstå hur absurt det är, borde jag titta på vad som hände med Gustav Berg.

Gustav Berg, dömd till sluten psykiatrisk vård efter rån och överfall ( ansågs “allvarligt psykiskt störd” ), hotar under en permission sin flickvän. För detta blir han åtalad, ty som vi redan vet lyder svenska vettvillingar under straffansvar. Det blir rättegång, ny psykundersökning – och ett nytt resultat! Han var sund när han hotade henne, vilket skall sonas med fängelse, inte vård, finner rätten. Alltså beviljas Gustav Berg permission från sinnessjukhuset för att, såsom frisk, avtjäna sitt straff på kåken. När det är avklarat skall han, som sinnessjuk, återvända till tvångsvården.

Berg är inte sjukare än att han inser att nu har han verkligen hamnat på dårhus. Han kräver att bli utskriven. Hans nya brottslighet utgör ju ett bevis på hur bra han mår, eller hur? Ja, faktiskt. Psykiatern finner att Berg visserligen är obotligt personlighetsstörd, men inte psykotisk längre. Han kan därför inte hållas inlåst på sjukhuset eftersom det inte är läkarnas uppgift “att bedriva frihetsberövanden av andra skäl än medicinska”.

Mannen riskerar att återfalla i brott! invänder åklagaren. Det gör han verkligen, svarar rättspsykiatern Anders Forsman, i synnerhet om han blir stressad. Men på fängelserna kryllar det av folk med liknande störningar. De slipper ut när de gjort sin tid, utan några riskbedömningar. Och varannan kommer att återfalla i brott. Varför skall Gustav Berg särbehandlas? Vill riksdagen hålla brottsbenägna inlåsta på obestämd tid, får de folkvalda vidgå det öppet. Men kom inte och påstå inte att det är fråga om vård.

Så ungefär föll orden. Psykiatern försvarar lagen, rationaliteten, sin yrkesheder och internationella åtaganden. Hawaiideklarationen från 1977 förbjuder att psykkliniker används som interneringsläger.

Gustav Berg blev kvar inom tvångs­­vården. Diagnosen? “Landstingskommunal insufficiens med inkompetensgenombrott”, skulle jag säga. Domstolen fann nämligen att eftersom kommunen och landstinget varken iddes ordna bostad eller erbjöd en duglig öppenvård torde Berg bli stressad och brottsbenägen tämligen omgående, ifall han kom ut. Ty “hans sociala nätverk är bristfälligt”.

Det finns hundratals som försmäktar på hospitalen efter denna politiska diagnos. I december berättade “Kaliber” i P 1 om några av de 250 personer som tvångsvårdas efter smärre brott: Snatteri – inne på sjätte året, sexuellt ofredande – tretton år, hemfridsbrott – åtta år, stöld – tjugofyra år.

Stefan Reimer, domare i Helsingborg, har varit sekreterare i den utredning som för tio år sedan krävde att man skall upphöra att straffa människor med vård. Per Lindqvist är rättspsykiater vid Karolinska. Två ämbetsmän som för det mesta väger sina ord på guldvåg. Men när det kommer till tvångsvården släpper hämningarna. Båda säger att den kommit snubblande nära det sovjetiska systemet. Under förevändning av psykisk sjukdom hålls folk inlåsta i decennier, fastän de varken är särskilt farliga, sjuka eller behandlingsbara. De låstes in på tvivelaktiga grunder, men kommer inte ut när de blivit bättre, eftersom kommuner och landsting helst vill slippa ta hand om besvärliga människor.

Fru Andersson, till exempel, är schizofren. Men hon vet att man inte får stjäla. Hon gör det ändå, av någon anledning, ett brott som hon enligt Lindqvist borde få fängelse för. “Det borde finnas små luftiga anstalter för sådana som hon, där man inte riskerar att bli trakasserad.” Men med vårt system, som ser till dia­gnosen hellre än till gärningen, blir hon dömd till vård. I stället för en månad på kåken stannar hon i fyra år på hispan, ett helt horribelt straff både för henne och för samhället, menar Lindqvist. Ty när hon kommer ut har hon glömt hur man gör i det fria och är nu en större fara för sig själv och andra än innan vården satte in. Vad värre är, under dessa år har fru Andersson konsumerat psykiatrins dyrbara plats och tid, som en Mijailovic (och med honom en rad blivande dråpare) faktiskt bönat om, men inte fått.

Fredrik Hedén förundras över hur personer som inte ens kan klockan har kunnat klara grundskolan. Han är rättspsykiater. Det händer att han är den förste som upptäcker att den stora karl som står åtalad för mordbrand har en tioårings mentala förmåga: förstår inte brottsbalken, för att inte tala om skatteblanketten, har svårt att läsa av andra männi­skor och vissa problem med regeln att 14-åringar inte är lovliga. Varför har ingen skolsköterska, bup-psykolog eller kurator insett det tidigare?

Det är hjärtskärande att höra hur dessa arma hamnar inför skranket. Länge har de dolt sitt handikapp: Lärt sig standardfraser som låter bra i alla lägen, hållit med andra, avläst på deras miner om de bör svara ja eller nej. Kanske klarat ett enklare jobb på det sättet. Men så en dag rasar tillvaron: En ny blankett skall fyllas i, en myndighet vill något som man inte förstår, det börjar hända saker som man inte begriper, inställelse, indrivning, vräkning… och när stressen och frustrationen blivit övermäktiga – då tänder de på.

Varför just eld? “För att det är stort och mäktigt”, säger en doktor, “me­dan man själv är liten och maktlös.”

Detta berättas för att bilden skall bli komplett. De förståndshandikappade lagbrytarna passar varken i fängelse (“inhumant”, säger Hedén, de är lättrogna och blir utnyttjade) eller hos rättspsykiatrin, som inte kan bota dem och där de mest upptar kostbar plats, eller på gatan, där ingen hjälper dem till rätta. Men de hamnar just på dessa ställen, eftersom andra alternativ inte finns.

Man måste förstå rättspsykiatrikernas desperation. Det är de som hängs ut när en vettvilling dräper någon på gatan. Men deras ställning är unik i Europa: de rår faktiskt inte över vilka de skall vårda. Det är domstolarna som står för inskrivning – och lokalpolitikerna för utskrivning av patienter. Rättspsykiatrin är nog den enda gren av medicinen där bilhandlare och ombudsmän överprövar diagnoser. Bokstavligen eftersom enligt vår ordning är det politiska nämndemän som dominerar i en länsrätt, som fattar utskrivningsbeslut.

Varför håller riksdag och regering fast vid en regel som brännmärkts av FN, som gör våld på rättsprinciper, visar sig korrumpera dömandet, misshandla sinnessjuka och göra gatorna osäkra? Den utmärkta utredningen under Sten Heckscher “Psykisk störning, brott och ansvar” (SOU 2002:3) fann att de flesta av dessa bekymmer kunde föras tillbaka på den unika reformen att bestraffa människor med vård. Som jag redan berättat inträffade denna revolution 1965. Då utmönstrades “femfemman”, det vill säga “otillräkneligheten” som juridiskt begrepp. Ingen ansågs därefter så galen att han inte kunde dömas skyldig till sin gärning. Men då somliga var just galna, skulle de sättas på hospitalet i stället för fängelse. Så ingick “vårdoch straff en ohelig allians till stor förvirring för alla inblandade”, för att citera kriminologen Knut Sveri.

Heckschers parlamentariska ut­redning lade fram ett komplett förslag till restauration: Straffrihet (och vård) för de otillräkneliga, ordentlig psykiatri på fängelserna (eftersom varannan fånge har psykiska problem), särskilt boende för förståndshandikappade lagbrytare, öppenvård med inslag av tvång för att underlätta frigivning, klart ansvar för landsting och kommuner att ta hand om de utskrivna, “samhällsskydd” (en form av internering av farliga recidivister, kontroversiellt, men kanhända nödvändigt) och mycket mera. En genomtänkt helhetslösning, får man säga, som värnar om konsekvens, proportionalitet, läkaretik och humanitära hänsyn. Och framför allt: befriar domarna från fiktionen att vettvillingar vet vad de gör.

Och se, ett under inträffade: Entusiatiska remissvar från alla håll och politisk enighet. Vänsterpartister och moderater lär ha fallit varandra om halsen av lycka över produkten.

Thomas Bodström stoppade reformen. Det är inte lätt att förstå varför. Han säger att psykiatrin inte är redo. Han vill behålla den unika ordningen att alla sinnessjuka döms ansvariga, men önskar att flera av dem skall dömas till fängelse. Särskilt de som skapar tidningsrubriker, förstår man. Senast i december skall hans utredare Anders Perklev (på jordbruksdepertementet) presentera ett sådant lagförslag. Eftersom regeln gäller att “allvarligt psykiskt störda” inte får dömas till fängelse lär vi få en ny definition av psykisk störning, troligen relaterad till antalet löpsedlar som brottet åstadkom i Expressen.

Jag frågar justitieministern om det inte är en fråga om rättsprinciper. En person som är helt från vettet kan väl inte dömas ansvarig, oavsett vad han gjort?

Thomas Bodström säger att det snarare är en praktisk fråga. Visst finns det fördelar med “den humanistiska ståndpunkten” att en galen gärningsman inte har skuld. “Men sammantaget när man ser hela problemet med ett brottsoffer och en gärningsman så anser jag att det finns fördelar med det nuvarande systemet… att det alltid finns någon som har skuld.”

Jag berättar om mannen som blev psykotisk, dement och våldsam av en cysta i huvudet (se DN 2/7). Anser justitieministern att också han har skuld? “Ja”, svarar Thomas Bodström, “eftersom han gjort sig skyldig till det han gjort.” “Just i Sverige med vår lutheranska syn och vårt arv” är det naturligt att se det så. “Man skall göra rätt för sig”, säger Boström, sådant är “vårt sätt att se på moral och sanning och ansvar”.

Skulle det förklara varför Sverige, nästan ensamt i världen, straffar förvirrade och dementa? “Det ligger djupare hos svenskar”, säger han. När ett fruktansvärt brott har begåtts, “så finns det väldigt starkt i Sverige i folksjälen att det här måste nån ta ansvar för. Det måste nån straffas för.” “Jag tror absolut att vi har en annan moralsyn”, säger ministern, och föreslår att jag jämför med till exempel Italien.

Det hade inte skadat med litet mer rättshistoria i juristutbildningen, tänker jag. De politiker som 1965 jämställde galna och sunda inför lagen förkastade i själva verket idén om att människan hade ett ansvar. Och den tanken hämtade de inte från “folksjälen”. Den var en ideologisk import. Från Italien, av alla ställen.

För att förstå hur det gick till måste vi förflytta oss 136 år tillbaka i tiden, till en dyster decembermorgon på ett bårhus i Turin.


Maciej Zaremba, maciej.zaremba@dn.se

Harry Lind och Gustav Berg heter i verkligheten något annat. Harry Linds repliker är hämtade ur polisförhöret med honom.

Hawaiideklarationen är ett dokument av The World Psychiatric ­Association. Den tillkom 1977, i förs­ta hand för att stävja missbruket av psykiatrin i Sovjetunionen.

One thought on “Balladen om åkaren Harry Lind

  1. Visst är det en läsvärd artickel, man har svårt att tro att systemet är så dårligt. Alla borde läsa denna!

Leave a Reply